Museet Quai Branly Paris
På alla sätt, en byggnad lika fascinerande och unik som dess innehåll
För Frankrikes presidenter har det blivit sed att göra ett djärvt uttalande, både arkitektoniskt och kulturellt, som en bestående arv av deras tid i ämbetet – och flera av dem har följt exemplet från Georges Pompidou, som inledde traditionen med Centre Pompidou. En multifunktionell plats belägen i hjärtat av Paris, det är ett tidigt mästerverk av Richard Rodgers och Renzo Piano. Byggnaden rymmer bland annat Europas största samling av modern konst. Två liknande uttalanden är Musée d’Orsay, en tidigare tågstation som, under president Giscard d’Estaing, omvandlades av Gae Aulenti, och omvandlingen, på uppdrag av president François Mitterrand, av Grand Louvre, med dess glaspyramid och entréhall designad av I.M. Pei.
Därför är det inte förvånande att president Jacques Chirac ville lämna sitt eget, ikoniska avtryck i den franska huvudstaden. President Chiracs livslånga intresse för de så kallade ‘Arts Premiers’ och hans stora kunskap om främmande, och särskilt orientaliska kulturer, lade grunden för ett ambitiöst projekt. Det skulle bestå i att skapa en unik miljö där, under ett tak, den fantastiska mångfalden och kvaliteten hos 300 000 artefakter skapade av forntida kulturer i Afrika, Amerika, Asien och Oceanien kunde visas upp på bästa sätt. För Jacques Chirac handlade det om …“att belysa, i kontrast till den trista och hotfulla dominansen av enformighet, den gränslösa mångfalden av kulturer och konst”.
Logiskt sett skulle konsten behöva hysas i ett museum som på sitt eget sätt kan förkunna en sådan radikal motpol till enformighet. Till och med den minsta referensen till samtida arkitekturens klichéer måste undvikas: byggnaden i sig skulle behöva förkroppsliga sitt unikt originella innehåll.
Som arkitekten Jean Nouvel sammanfattar, “En unik arkitektur för unika objekt“ var svaret på denna utmaning. Ateliers Jean Nouvel, hans arkitektbyrå, fick i uppdrag att designa det nya museet. Själv mottagare av Pritzkerpriset – allmänt betraktat som arkitekternas Nobelpris – leder Jean Nouvel en av de få verkligt globala aktörerna bland franska designföretag, med kontor i Paris och Shanghai och en multikulturell personalstyrka på 130 personer. Kända för sitt experimentella förhållningssätt till arkitektur, har Ateliers Jean Nouvel byggt unika byggnader över hela världen, från Sydkorea till Mellanvästern i USA och från Danmark till Abu Dhabi.
Musée du Quai Branly – omdöpt till Musée du Quai Branly-Jacques Chirac 2016 för att hedra dess initiativtagare – är definitivt inget undantag, vilket fick New York Times att beskriva det som …“trotsigt, mystiskt och vilt excentriskt”. Ställt på pålar på vänstra stranden av Seine, bredvid Eiffeltornet, påminner museet om en lång gångbro som, oväntat nog, vetter mot floden snarare än spänner över den. Dess konvexa fasadpaneler kombinerar lutande glasrutor på övre våningen med 29 fönsterlösa lådor av alla storlekar som sticker ut längs hela dess mittsektion. Det kaos de skapar kontrasterar så starkt med byggnadens släta kurva att de vid första anblicken nästan ser ut som en förbryllande eftertanke.
Mer än någon annan del är dessa lådor den visuella signaturen för museet. Inga två lådor är lika eftersom de skiljer sig både i dimensioner och färg: Trespa® Meteon® fasadpaneler – i en serie solida toner som sträcker sig från taupe till ockra via olika röda och bruna nyanser – visade sig vara idealiskt lämpade för ändamålet. Trots att de varit utsatta för elementen och stadsmiljön sedan 2006 ser panelerna fortfarande lika orörda och livfulla ut som den dag de installerades.
Dessa framskjutande, flerfärgade, skarpskurna lådor är allt annat än enkla utsmyckningar. Som en mycket originell tolkning av det klassiska principen att ‘form följer funktion’, uppfyller de ett eget dubbelt syfte. De är inte bara en arkitektonisk metafor för den bländande mångfalden av kulturer som visas inne i museet. Lådorna erbjuder också en rad mer intima utställningsområden, som är idealiskt lämpade för att visa specifika artefakter och samlingar. På så sätt kompletterar de optimalt museets öppna designkoncept som helhet : de stora utställningsområdena har medvetet utformats för att undvika gränser – och låta besökaren svepas med i den extraordinära mångfalden av konsten som visas upp.
SV/SE
